I Söndags åkte vi ut till min mormor i Södertälje och hälsade på. Min syster kom även dit och vi hade med oss fika. Mormor som inte alls är lika kry som förut och dessutom lider av demens blev jätte glada att vi kom. Hon lyser alltid upp när hon får se barnen och jag nöp mig själv i armen lite vilken tur jag har som får visa min egen mormor mina barn. Även om mormor kallade mig Carina under tiden vi var där och hon inte alls vet vad barnen heter så är hon ändå sig själv på något sätt. Minnet sviker henne men man ser hur hon ändå försöker och tänker efter men att det som sen kommer ur munnen inte är så självklart ändå.
Vi fikade och pratade om allt mellan himmel och jord. Barnen busade runt och Damian lekte runt med mormors käpp. Innan vi skulle gå hade Naomi teater och alla fick sitta och lyssna på sisådär 10 låtar som hon skulle uppträda med. Mormor som alltid älskat att sjunga njöt verkligen när hon uppträdde för oss.
