Denna fredag var det min tur att skriva en Krönika för Vimedbarn. Jag öppnar mig hur jag kände när jag blev mamma. Hemska tankar som jag fightades med och till jag tillslut tog hjälp efter jag fick mitt andra barn.
Läs den HÄR
Fredags krönika.
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Väldigt bra krönika! Jag känner inte igen mig men tycker det är ett jätte bra ämne att ta upp och modigt av dig att dela med dig. Kram
Tack! Det är så himla skönt att höra att det är andra som känner som jag gjorde. Jag hade inte en tuff förlossning så, men min dotter dog nästan direkt efter hon föddes för hon hade inhalerat fostervatten med mekonium och vi blev inlagda i över en vecka på en specialavdelning som var bland de värsta dagarna i mitt liv. De följt av att min svärfamilj blev helt djävla psyko efter att vi fått barn. Men jag minns hur oändlig jobbig den första tiden kändes, att jag ville så gärna älska henne men det var bara inte där. ”överlev, det är snart över” var allt jag tänkte alla sena promenaderna med vagnen med barn som inte kunde komma till ro. Och tillslut var inte allt lika jobbigt, hon ramlade in mer på rutiner och började bara älska henne så oändligt djävla mycket. Men jag känner än idag att jag kan inte prata öppet om hur jag kände, eller varje gång jag gör det så känner jag den där ångest att jag inte får visa mig svag för då kommer jag få igen det av min svärfamilj någon gång. För egentligen skäms jag inte, jag rår inte för att jag kände så och med omständigheterna är det kanske heller inte så konstigt. Det är i alla fall vad vår psykolog sa till oss: ”jag tror inte att någon som inte fått hålla i sitt nyfödda barn förrän ett dygn efter de fötts har så lätt att koppla an till sitt barn”. Och jag väljer att tro på det, även om jag hatar att behöva erkänna att jag inte älskade henne och visa mig svag och dela mina djupaste mörkaste tankar.
Så tack för att du öppnade dig, berättade din historia och gjorde att i alla fall en till själ inte kände sig lika ensam över att ha haft samma tankar.
Vad glad jag blev av din krönika!!! Mitt barn är 1,5 år nu och det tog mig över ett år att känna att det är okej för mig att allt inte blev som jag trodde. Som du skriver, det var mitt första barn och jag hade inte koll. Jag kämpar fortfarande med att tillåta mig själv att liksom erkänna hur jag kände. Det är okej att det inte var okej. Tårarna bara rann när jag läste krönikan. Varje gång jag hör eller läser om andra som mått dåligt känns det liksom bättre för mig och det blir en del i min läkning. Hoppas att jag själv kan stötta andra en vacker dag. TACK!!