Igår kväll hände något av det värsta jag varit med om som mamma. Båda barnen har varit sjuka hela helgen och dom har varvat varandra med hög feber och spya. Vi trodde dom var magsjuka men har kommit fram till i efterhand att dom säkert spydde pga deras höga feber. Hur som helst. Hela helgen har bara gått åt att kurera dom små och Naomi var relativt frisk i Söndags men då var det självklart Damians tur.
Han toppade 40 graders feber på eftermiddagen och vi gav honom alvedon som snabbt gjorde honom bättre. Ni som har barn vet ju hur snabbt barns feber kan gå upp och ner. Vi trodde att han mådde bättre och han somnade lugnt i sin säng. Vi fixade inför kvällen och alla la sig. Jag låg i min säng och höll på med telefonen då jag hörde någon som gnydde, jag trodde som vanligt att det var Damian som drömde då han är ganska bra på att låta då. Men efter ett tag så kunde jag inte ligga kvar där så jag gick in för att se om det var bra med honom då jag möttes av den värsta synen jag sett….
Lillen ligger i sin säng och krampar. Jag fick ren panik och springer in till Daniel utan att ens ta upp Damian och skriker att han har feberkramp. I efterhand skäms jag att jag inte ens tog upp honom en jag drabbades av sån panik och jag vet att Daniel alltid tar dessa situationer hundra gånger bättre än mig så jag ville ha hans hjälp direkt.
Han plockar upp Damian som fortsätter krampa och kiper efter luft och det enda Daniel säger är ring någon. Jag tar upp min telefon och ringer 112 och kom fram direkt till en kvinna.
-Min sin kan inte andas skriker jag i telefonen.
Hon var lugn och frågade mig massa kontroll frågor. Under tiden har Daniel tagit upp Damian och öppnat upp balkong dörren och jag hör bara hur han försöker få kontakt med Damian vars kropp bara ligger och krampar i hans famn precis som i ett epilepsi anfall. Hans ögon rullade runt i huvudet och Daniel säger att han bara ser hans vita, Han fick ingen kontakt med honom alls.
Kvinnan på SOS frågar om hans läppar är blå, om han får någon luft alls och precis då så hör vi alla hur Damian vaknar upp från krampen och skriker. Efter några år som mamma vet man att det är ett gott tecken och även hon i telefonen sa det. Daniel sätter sig ner med Damian som är helt tagen och fortfarande spänner sig. Vi baddar hans kropp med en blöt trasa när vi inväntar Ambulansen.
Ambulansen kommer tillslut och de undersöker Damian som nu ligger i Daniels famn och är jätte borta. Dom ser iallafall att han syresätter sig bra och att han ”ser bra” ut men dom vill ändå att han åker in till sjukhuset för en koll, vilket man alltid gör första gången ett barn krampar.
Just denna stund var ganska rörig hemma då Naomi vaknat och var jätte skärrad när dom tagit med Damian som bara skrek och skrek. Jag fick ligga bredvid henne hela natten och så fort jag rörde mig så skrek hon – Lämna mig inte!
Väl inne på sjukhuset så såg allt bra ut och dom kunde inte se något annat fel än att han fått en kramp pga febern och vi fick med en medicin om det skulle vara så att han krampar igen. Idag är jag jätte glad att vi var pålästa om feberkramp och att jag gått flertal kurser hos Camilla på Life in mind för om jag inte visste hur läskigt det här faktiskt är så hade vi nog varit ännu mer rädda än vad vi faktiskt var igår när det hände och hade inte hanterat situationen så bra som vi faktiskt gjorde.
Jag tänkte skriva ihop en liten lista om vad som händer vid feberkamp och vad man kan göra som förälder första gången det hände lite senare. Ta hand om varandra <3
Fy fick verkligen en stor klump i halsen när jag läste det här. Fick typ panik i kroppen av att bara läsa det ni upplevde. Skönt att han mår bättre nu 🙂
Lillen<3
Jättebra om du skriver ett inlägg om feberkramp, det låter så otroligt obehagligt, och före detta inlägg visste jag inte att det tar på andningen också. Jag är själv gravid i v14 och allt som har med barn att göra får mig riktigt rörd just nu, och detta inlägg fick mig att gråta. Stackars lilla Damian, och storasyster som var tvungen att se det. Kramar åt båda två!