Michaela. Tvåbarnsmamma & fästmö. Kommunikatör & Digital strateg student. Matlagning. Träning. Livet

Jag fick en kommentar igår av en tjej som berättade att hon drabbats av missfall och undrade om jag inte kunde skriva lite om mina erfarenheter kring missfall. Först och främst vill jag säga , Jag beklagar! Det är så jäkla jobbigt i början men tro mig det blir bättre , även om det inte känns så nu så blir det bättre med tiden.

När Naomi var ca 1 år så plussade vi på stickan vilket inte var planerat. Jag var stensäker på att jag inte ville annat än att föda barnet , det fanns lixom inget att diskutera enligt mig när vi redan hade ett barn. Daniel däremot tyckte det var lite för tidigt, Naomi var så liten och det kändes inte alls bra för honom. Vi bestämde oss ändå tillsammans att vi skulle behålla pyret som låg i magen och ge Naomi ett syskon. Efter någon vecka så får jag en menslikande och mollande värk i magen och jag kommer ihåg att jag hade så med Naomi också, när livmodern växer och tänjer sig. Jag tänkte inte mer på det utan var hemma hela dagen tills jag besöker toaletten och ser att jag blöder. Paniken kröp sig på riktigt fort och jag minns att jag ringde min mamma som kom hit direkt.

Jag ringde till gynakuten som sa att om det är så att det är ett påbörjat missfall så kan man inte göra något åt det utan det är kroppens sätt att göra sig av med något som faktiskt inte ska vara där, något som kromosomiskt inte blivit helt rätt. Jag nöjde mig inte riktigt med det svaret utan åkte in ändå på en kontroll och där visade det sig att det inte fanns något tickande hjärta.

För mig var det inte så jobbigt när doktorn berättade det för mig, jag hade lixom redan ställt in mig på att jag faktiskt fått ett missfall då jag hade blödigt dygnet innan och jag kände att allt faktiskt inte var som det skulle. Däremot bröt Daniel ihop och blev super ledsen eftersom han inte riktigt förstått det innan. Vi satt länge i korridoren på sös och kramades och grät, minns den dagen som igår.

Iblan kan jag faktiskt tänka vad det var som gick snett. Var det något fel på embrot i magen eller var det något fel som jag gjorde så barnet stöttes ifrån min kropp ?

Vi valde ändå att vi skulle försöka på nytt och enligt läkare och barnmorskors rekomendationer så skall man vänta 1 till 2 menstruationer innan man befruktas igen. Just för att livmodern ska få vila, blöda ut rester och ja vila lite från graviditeten. Sedan finns det dom som faktiskt säger att det inte är någon ”fara” att köra direkt så det var vad vi gjorde.

Efter bara 2 veckor så plussade jag på stickan igen och jag kan säga såhär, man är ganska så fertil direkt efter en förlossning eller missfall så ja lilla Sperm Damian vann loppet och flyttade in i min mage.

Dock var det väldigt svårt att ta in i början , att jag lixom var gravid igen. Skulle vi bli glada nu ? skulle vi behöva oroa oss för ytterligare ett missfall ? När vi passerat 12 veckor så kunde vi äntligen andas ut lite och börja hoppas. Vi skulle faktiskt bli två barns föräldrar och Naomi skulle få bli Storasyster ändå.

13 Augusti 2014 föddes han vår lilla Damian. Så efterlängtad och älskad från första stund.