Den 30 0ktober så var det en väldigt glad och lycklig dag för min familj, vi fick reda på att det låg en liten krabat i min mage och skulle göra Naomi till storasyster! Lyckan var enorm till skillnad mot första gången vi blev gravida då vi bara fick panik men detta plus var så fint och som sagt vi var väldigt lyckliga.
Vi berättade för våra familjer och några vänner men ville hålla tyst om det innan vecka 12.
En vecka efter den 6:e november så har jag vart och ätit middag med min vän Betty ( jag var då i vecka 7 ) och när jag kommer från toaletten berättar jag för henne att jag såg lite blod men hon lugnade mig och sa att det inte var någon fara. Jag sov inte på hela natten och var hur orolig som helst för att det skulle vara ett missfall på G. På morgonen när jag klev upp blödde jag ännu mer så jag kontaktade SÖS för rådgivning men de sa att det kan vara vanligt när man är så tidigt gången och om det skulle vara missfall finns det ändå inget att göra åt saken.
Jag väntade och väntade , min mamma kom hit och tillslut mådde jag så dåligt att jag var tvungen att åka in akut ändå för att se vad som var fel, jag ville ju så gärna att allt skulle vara normalt.
Det var mycket väntetid så jag fick en ny tid på Fredagen och Daniel hade tagit ledigt från jobbet så vi skulle kunna gå dit tillsammans, vi hade ställt in oss på missfall nu då jag inte slutat blöda och jag hade som mensvärk men vi skulle bli riktigt glada om vi fick se ett tickande hjärta ändå.
9.30 hade jag tid och efter mycket rutin frågor släckte vi lamporna och hon började undersöka mig med ultraljud, tyvär så fanns där inget tickande hjärta.
Vi hade drabbats av missfall.
Lyckan som var så stor för bara en vecka sedan slutade i sorg och vi är väldigt ledsna över att detta hände men känner oss ändå hoppfulla då vi redan har en frisk dotter så barn kan vi få! Detta var bara inte rätt tid och kroppen valde att stöta ut det istället.
Detta är anledningen till min blogg paus förra veckan och jag vet att de flesta har undrat vad som egentligen hände.
Vi är hoppfulla att kunna bli gravida igen och jag är så glad att jag och Daniel är så starka tillsammans, Älskar honom mer än livet själv.
Så himla bra att du tar upp detta och pratar om det! Jag har aldrig drabbats själv men vet vänner som har mått jättedåligt och som sörjt i tysthet. Nästan som de skäms, att det är något fel på ”ugnen” så att säga. Mycket fint och bra inlägg som sagt!
Klart det kommer gå vägen nästa gång eller gången efter det!
Stor kram
<3
Tråkigt att höra! Kram
Nej!! har själv varit med om det och vet hur jobbigt det är <3
Stor KRAM till er
Åh, jag beklagar verkligen, det är en hemsk upplevelse. Har också gått igenom det flera gånger.
<3 kärlek och styrka till er