Igår så fick Naomi något som kallas riktigt trots utbrott när vi skulle gå ut på en kvälls promenad. Hon hade med sig sin vagn och docka som vanligt och pappa Daniel skulle åka och parkera bilen så vi gick i förväg. Från ingenstans kastar hon iväg vagnen och säger att hon inte vill köra den, och kastar dockan i marken.
– Mamma kan köra vagnen sa jag till henne
– Neeeeeeeeej skriker hon då.
Jag går i förväg varpå hon då lägger sig på marken och skriker, observera att jag aldrig sett henne agera såhär tidigare. Tillslut fick jag nog och sa till henne på skarpen och hon kom jätte arg med vagnen tillslut. När vi sedan går mot Ica där vi ska möta pappa så gråter hon och säger
– Jag viiiiilll inte gråta mer!
Jag kunde ju inte hålla mig för skratt för det lät så himla gulligt och jag sa att det var okey men hon fortsatte och ville inte gråta mer. Hon har alltså fastnat för meningen Jag vill inte och jag tror inte hon vet vad det betyder exakt.
När vi sedan kom hem så fortsatte det och när jag skulle mata Damian så tryckte hon honom mot mig och sa ÄÄÄTTTT och jag sa men Naomi ta det lugnt och då kom det jag länge väntat på, Hon tar ett stort tag i hans hår och drar!
Damian gall skriker och jag tar tag i henne, skriker att sådär gör man inte och ber Daniel ta henne därifrån och förklara för henne. Hon blev ju självklart jätte ledsen men jag blev så himla arg när jag såg henne göra så mot lillebror. Hon kom efter ett tag och sa förlåt och hela morgonen har hon sagt inte dra i håret så jag tror hon lärde sig något ändå.
Usch vad jobbigt det är att se henne förändrats och utveckla ilska och trots, jag vill ju bara att hon ska var den gulliga lilla Naomi som hon alltid varit men så funkar det inte riktigt.
Här var hon lite gladare på en promenad i somras….
