Vi har verkligen sjukstuga här hemma, lillen hostar som aldrig förr och idag har vi vilat mycket. Jag gick och la mig med honom efter dagislämning och jag tror vi vaknade igen vid 13.30 tiden och det var så skönt. När vi sedan skulle hämta Naomi så hände det en liten olycka. Damian hade precis fått lunch, köttfärsås med pasta. När vi kommer ut med vagnen så hostar han och hostar och hostar. Slemmet vill inte lossna och vad som händer med små barn då är att dom spyr. Jag står och tar på regnskyddet när jag hör hur han inte kan andas och ser hur det bara forsar ut spya, överallt.
Så jag drar upp han ur vagnen och står på gatan med en unge full med spya och en vagn full med spya och jag tar upp honom mot mig och kollar om han är okey och tillbaka får jag ett leende haha. Lillen är en så kämpe som har klarat av alla dessa förkylningar och han är bara 6 månader.
Jag kan dock inte slappna av alls. När mina barn är sjuka så kommer mina ångest känslor tillbaka, de ångest känslor som jag gick till psykolog för att behandla efter min förlossning. Jag känner mig så maktlös och en tung känsla sitter över mitt bröst hela tiden. Så fort jag hör han hosta eller harkla sig så blir jag ångesfylld igen och jag hoppas att detta går över snart.
Orolig är jag för natten också men efter mitt samtal med läkaren igår på 1177 så känner jag mig ändå något mer lugn, hon gav mig så fina tips och lugnade mig så jag ska försöka ta till de känslorna inatt om det blir kaous igen.
Älskade barn.
