Michaela. Tvåbarnsmamma & fästmö. Kommunikatör & Digital strateg student. Matlagning. Träning. Livet

Det har tagit lång tid för mig att lista ut om jag verkligen vill skriva om det här. Om jag ens är redo efter så långa och hemska dagar som vi faktiskt haft här hemma. Men jag kom fram till att det här är min dagbok, det är här jag får bearbeta mycket och jag vet hur mycket starkare jag blir av att få skriva av mig saker. Det här är en öppen dagbok och jag delar den med er, ni är mina nätvänner och jag uppskattar varande en utav er.

För några veckor sedan så stod jag inför ett livsavgörande beslut. Beslut som skulle påverka mig men även andra i min omgivning. Vi hade plussat på stickan. Hela min värld vändes upp och ner på en sekund och hundra frågor ställdes framför mig. Jag som inte ville ha fler barn, hur gick det här till ?

Jag berättade för Daniel och vi båda tog det värdigt lätt i början. Min spontana tanke var ju att vi skulle bli tre barns föräldrar och att jag skulle få lösa vissa saker men att det skulle gå. Dagarna gick och vi diskuterade både för och nackdelar med situationen. Jag pratade med min skola och de gav mig grönt ljus att jag absolut skulle kunna plugga och vara gravid samtidigt, det skulle bara bli sista delen som jag skulle komma efter med men jag skulle kunna ta igen det.

Eftersom vi tvivlade så tog vi kontakt med en klinik som hjälper kvinnor i just min situation, som är tveksamma till en graviditet. Vi fick träffa en kurator/barnmorska som jag idag vill tacka från djupet av mitt hjärta. Hon tog verkligen emot oss med öppna armar, lät oss gråta ut, dividera och berätta om våra liv. Hon ställde sig inte på någon sida utan fanns det som vårt bollplank när vi behövde det. När vi klev ut från kliniken var det som att hundra stenar hade ramlat från våra axlar.

Ni förstår kanske vid det här lagret att vi pratade om att göra än abort och att tiden inte var rätt för ett tredje barn i vår familj. Alla som känner mig vet hur jag ser på aborter. I många många år har jag sett abort som något själviskt, jag såg det inte som en utväg och jag förstod inte hur man kunde ta så lätt på att avsluta ett påbörjat liv som du själv skapat. Vi alla är olika men idag tänker jag annorlunda. För idag har jag fått ställas inför det dilemmat.

Jag blev mamma som 22 åring och jag ( missförstå mig inte fel nu ) har gett upp många år av ”mitt” liv till att vara gravid, föda och fostra våra älskade barn. Jag har precis klivit ur bebis bubblan och mina barn börjar äntligen bli stora och rätt så självständiga. Jag kom in på en utbildning jag länge velat söka och jag känner verklige att jag har hamnat på rätt plats i livet. Var jag redo att skjuta undan allt Michan vill göra igen och fostra ännu ett barn ? 

Det är här det blir jobbigt för mig för jag ser detta som ett själviskt tänkande men med det underbara stödet jag har fått under den här tiden så har de förklarat för mig att jag inte är självisk. Jag får lov att tänka på mig om jag vill och jag är inne i något nu som jag gör för min framtid och för barnens framtid. Ett till barn nu är inte vad vi önskade och även om vi skulle kunna ge ännu ett barn till kärlek, trygghet och ett fint liv så var inte tiden rätt.

Några dagar efter vi klev ut från kliniken så bestämde vi att det blir en abort ändå. Det tog emot för mig att ringa kliniken och boka en tid. Jag fick under dom dagarna vi vänta sörja, sörja mitt beslut och sörja det som jag vet att jag skulle kunna få. Och jag fick intala mig själv att det går igen om jag vill, när läget ser annorlunda ut. I Fredags tog jag alltså den första tabletten som avstannade graviditeten och helgen har alltså varit ganska så tuff. Jag har varit rätt slut och har därför bestämt mig att vara hemma tom Onsdag denna vecka, för att få vila upp min kropp och även mitt psyke innan jag hoppar på sadeln igen.

Detta är det största beslutet vi kvinnor måste ta. Även om man är två i ett förhållande så är detta absolut ett avgörande beslut hos kvinnan. Som jag sa var jag klar med barn efter Naomi och Damian men nu har nya dörrar öppnas och i framtiden kanske jag är redo ändå för att älska, vägleda och ge trygghet till ännu ett barn.