Jag tror inte jag är ensam att känna en oro inför att inte känna lycka den första tiden av bebis tiden, istället känner man oro och längtan till att bebisen ska bli större och mer med. Med Naomi tog det långt tid för mig att ta till mig henne, missförstå mig inte jag gjorde allt för henne från första stunden hon kom upp på min mage men jag kände inte den där lyckan som alla pratar om som man skulle känna när man fick upp bebisen ?
Samma sak var och är det med Damian, jag är otroligt lycklig att jag fått honom och tog honom till mig direkt när jag var på sjukhuset men för mig tar det längre tid än så att kunna säga att jag verkligen verkligen älskar den lilla personen.
I vissas öron kanske detta låter hemskt och ni förstår verkligen inte hur jag tänker men för mig som upplevt en förlossnings depp tidigare så är det faktiskt inte konstigt att jag får tillbaka blickar på hur jag kände med första barnet. Nu är det inte så att jag inte älskar Damian eller att jag inte tagit till mig honom , tvärt om. Det har nog gått snabbare med honom än vad det gjorde med Naomi men det är för att jag är säkrare i mig själv denna gång.
Med detta så vill jag säga att det är okey att känna att man vill ha tid att älska sitt barn, det är okey att göra fel och det är framför allt ok att kunna prata om det och öppna sig och säga att det är inte enkelt för mig men med tiden så kommer detta barn vara hela mitt liv.
För vänder gör det och jag skulle inte kunna se en vardag eller ett liv utan mina barn.
Kände precis likadant när min dotter kom nu i Juli. Förstod inte alls vad alla pratade om när dom sa ”man kan aldrig älska en människa sä mycket, det är vilkorslös kärlek från första sekunden”. Så var det inte för mig. Jag kände ett visst ansvar, men det tog säkert två-tre vevkor innan jag kände kärlek för min lilla Mika. Nu, när hon är tbå månader älskar jag henne något otroligt och klarar mig inte utan henne, och förstår inte hur jag har gjort det innan heller 🙂