Damian är inne i en sån himla jobbig fas just nu. Han driver mig till vansinne och denna fas kom inte lämpligt precis när Naomi nu har sommarlov. Min man har jobbat mycket senaste två dygnen vilket har resulterat till att jag har haft barnen själv. När ena inte alls vill samarbeta och det ända ( nästan ) han gör är att skrika och skrika ja då tar tålamodet tillslut helt slut.
Jag ringde min mamma idag på eftermiddagen och bara grät ut för jag orkade inte. Jag hade inte hunnit äta sedan frukost och klockan var då fyra. Blodsockret och tålamodet låg på noll och jag visste att det var långt kvar tills Daniel kom hem. Såg typ inget ljus i tunneln.
Jag förstår ibland inte varför man blir så frustrerad eller jo det är ju jobbigt och som mig att ha två barn i tät ålder gör det inte lättare. Det har börjats bråkas mycket från båda hållen också vilket också gör mig frustrerad. Är detta bara början på en jäkligt jobbig period i livet ?
Samtidigt som det är den mest underbaraste tiden i hela mitt liv. Jag kan inte jämföra något som gett mig lika ren lycka och kärlek som nutiden. När jag haft en jobbig dag, som idag tex så får jag så himla dåligt samvete sedan när dom somnat för kvällen. Att jag ens låtit mig bli arg över hur dom beter sig, dom gör ju egentligen inget dumt men tillslut så rinner bägaren över rejält.
Tur att dom är så jäkla gulliga!
