Efter mitt missfall har jag tänkt mycket på hur jobbigt det hade varit om det var min första graviditet , för jag menar jag har ju en fullt frisk och underbar dotter som jag alltid kan luta mig tillbaka och njuta av vad som än händer. Hon räcker för att fylla allt jag behöver i livet.
Mina tankar går även till dom som inte kan få barn och de som försöker i omgångar men misslyckas hela tiden med missfall eller minus på stickan gång på gång, hur pyskiskt jobbigt det måste vara…
Jag har många i min närhet som lider av PCO och det menas med att man inte har regelbunden mens och därför ingen ägglossning, man har även för mycket manliga hormoner i kroppen vilket gör det svårt för ägg att fästa. För att kunna få barn med PCO behöver man äta hormoner som ska bilda fram en menstration och ägglossning som sedan ska befruktas.
Jag önskar att alla kvinnokroppar fungerade på så sätt att man kunde få chansen att få bära på ett barn som är det mest fantastiska jag har varit med om i hela mitt liv.
Sedan ska vi vara jätte glada att det finns andra alternativ för dessa par så som adoption och surrogatmammor som gör det möjligt för alla att kunna få uppleva glädjen att få se ett barn växa upp och chansen att bli mamma och pappa.
Min tankar går till er <3
